Framåt-nedåt?

Karin   20 maj, 2015   Kommentarer inaktiverade för Framåt-nedåt?

24 februari 2014

Dags för del sex nu då! En hel roman blev det den här gången…

Som jag skrev förra veckan tänkte jag gå in lite på hur vi kan få hästen att jobba mer ergonomiskt, vilket är viktigt oavsett vad vi vill göra med vår häst. Olika hästar rör sig på lite olika sätt, beroende på deras exteriör, deras uppväxt och tidigare erfarenhet, om de haft några skador och hur de ser ut i sina hovar. För att hjälpa hästen till ett mer skonsamt rörelsemönster behöver vi jobba med vår häst för att den ska få ökad koordination och styrka. Det vi behöver göra för att nå dit är att utmana hästens balans i små lagom doser, där den får lära sig att ta hand om sin kropp på ett konstruktivt sätt under dessa nya utmaningar. Den får då träna sin koordination och långsamt stärka upp muskler, senor, ligament och skelettet. Blir balansutmaningen för stor innan hästen är redo kommer den troligtvis att rädda upp situationen genom att ”ta emot” sig på ett destruktivt sätt. Ingen fara, vi måste se var gränserna går ibland! Men, då vet en att det gäller att sänka svårighetsnivån och stärka hästen ytterligare.

Ha med dig kunskapen från tidigare veckors bilder (gå tillbaka och läs igenom om du inte riktigt kommer ihåg) när du tittar på den här veckans bild och läser texten. De delarna är en viktig pusselbit i vad vi ska kika efter för att se om hästen börjar hitta ett mer skonsamt rörelsemönster.

Det finns olika sätt att guida hästen till de balansutmaningar vi ställer hästen inför. Vi kan antingen använda oss av belöningsbaserade metoder (klickerträning) eller negativ förstärkning (P+/R-, tryck/eftergift). Vad du väljer är upp till dig. Jag kommer här att gå in på det fysiska arbetet, den ”målbild” som kan vara bra att ha framför sig oavsett hur man guidar hästen dit.

utbildningen

Om vi går till bilden ser vi uppe i mitten en häst som söker sig ”framåt-nedåt”. Jämför du med bilden nere till vänster där det är en stillastående häst ser du att hästen sänkt sitt huvud. Den låter huvudet hänga från halskotpelaren, vilket gör att huvudet hänger i lod. Mellan hästens nacke och tornutskotten på manken går ett hårt och elastiskt ligament. Skulle hästen i den form denna bild visar spänna undersidan av halsen och dra in nosen mot bogen kommer nackligamentet att komma i kläm, främst mot den andra nackkotan. Går hästen med nosen för långt bak kommer den också ha svårare att se framför sig.

När hästen rör sig på detta vis och söker sig framåt-nedåt kommer den att kunna engagera alla delar av serratus ventralis på ett vis så att muskeln tränas i att stötdämpa och höja bröstkorgen. Går hästen med högre huvud och inte har tränat sig i att engagera även de främre delarna av muskeln så kommer den ha svårare att hitta aktiveringen av dessa delar för att stötdämpa och höja bröstkorgen. Olika hästar kan behöva sänka sitt huvud olika mycket för att hitta igen aktiveringen av hela serratus.

Tänker vi på balansvågen ser vi att när hästen söker sig framåt-nedåt kommer vågen att tippa över lite åt det hållet. Det får till följd samma balansförskjutning som hästen får under ryttare, nämligen att frambenet dröjer sig kvar lite extra länge under hästens kropp. Det gör också att hästen lätt kan börja ”falla” framåt i rörelseriktningen och kan ha svårt att bromsa upp farten, den blir ”tung på framdelen”, vilket inte är så nyttigt. För att hjälpa hästen att hitta tillbaka till en ren takt och större balans kan vi be hästen att röra sig långsammare. Vi ber hästen att inte ”falla” så mycket framåt. Den kommer då behöva hantera balansförskjutningen på ett annat sätt än att försöka springa ikapp sin balans. Den kommer behöva sätta sina bakben längre fram under kroppen, för att balansvågen ska hålla sig lite mer vågrät. Vissa hästar gör detta med raka leder i bakbenen med stort rörelseuttag i LumboSacral-leden (där ländrygg övergår till korsrygg). De kan då behöva guidas till att hitta igen vinklingen av bakbenen och den stötdämpande excentriska anspänningen, t ex med hjälp av öppnan.

När hästen fått träna koordinationen och att koppla ihop hela kroppen i den balansutmaning sökningen framåt-nedåt innebär kommer den att allteftersom stärka upp muskler, senor, ligament och skelett. När den hittat takt och styrka i denna form kommer den själv att börja erbjuda en form som rör sig åt piaffen, som bilden nere till höger visar.

En piaff kan se ut på många olika sätt för olika hästar, och i olika delar av utbildningen av den. Det som utmärker piaffen på den här bilden är dock att den är taktren, där vänster bak och höger fram är i fas. Det förmedlar till mig att hästen ”hänger ihop” i hela sin kropp. Den rör sig i balans och har en koordinerad rörelse. Det säger mig också att hästen tränats under lång tid för att orka vinkla sina bakben ordentligt under belastning. Jag tittar även på genomtrampet av kotan på fram- och bakbenet och ser att hästen har avlastat framdelen och hittat vinklingen av lederna i bakbenen.
Det man kan se om hästen inte riktigt hittat styrkan för den balansutmaning man ställer den inför är att den antingen studsar med rumpan (den orkar inte hålla lederna vinklade utan skjuter ifrån med raka leder) eller att den ställer in frambenet längre bak under kroppen för att hjälpa till med balansen (den triangulerar). Hänger inte hästen ihop genom kroppen kan det också hända att framdelen ser lyft ut, men bakbenen står längre bak och inte alls tränar sin styrka. Tittar du på den här hästen ser du att bakbenet i marken är på en lodrät linje från en liten bit framför knäet. En häst som inte riktigt har styrkan kan välja att ställa bakbenen längre bakåt, t ex på en lodrät linje från höftleden. Att bakbenen befinner sig där kan vara ok under styrkearbetet fram till den mer ”satta” piaffen, så länge framdelen/benen hänger med och är i fas med bakbenen. Hamnar fram- och bakben ur fas tyder det dock på att hästen har svårt att hitta en välkoordinerad rörelse.
En annan sak som också utmärker denna piaff, och som skiljer sig från mycket från en del av det vi kan se på dressyrbanorna, är att hästen tillåts komma upp med huvudet. Den har första nackkotan och nacken som högsta punkt (inget nack-ligament i kläm) och kan se ordentligt framför sig. Denna uppresning av huvudet hänger ihop med resten av kroppen och hästen får med sig ryggen i övningen, utan att svanka/flektera.

Hästen kommer/ska såklart inte gå runt i en piaff hela tiden. Piaffen ska ses som styrketräning. Denna styrketräning behöver (under varje arbetspass) växlas med avspänning, t ex i form av framåt-nedåt.

När hästen får träna sin styrka fram till att orka med piaffen kommer den också ha styrka och koordination för att röra sig mer ergonomiskt även i hagen. Att hästen får detta ökade kroppsmedvetande som gör att den rör sig mer ergonomiskt även när vi människor inte inverkar är för mig är ett kvitto på att det arbete jag gör med hästen verkligen är uppbyggande.

Som jag nämnde kan öppnan vara en stor hjälp för hästen att hitta större koordination och vinkling av bakbenen. Därför tänkte jag nästa vecka gå in lite på denna balansövning. Välkommen åter, om du läst såhär långt! smiley