Att kasta ut barnet med badvattnet

Karin   21 maj, 2015   Kommentarer inaktiverade för Att kasta ut barnet med badvattnet

12 juli 2014

Ett passande ordspråk för hur det nog lätt blir när en byter paradigm från att träna med tryck/eftergift till endast belöningsbaserat R+ (klickerträning). All den kunskap jag samlat på mig under alla år med tryck/eftergifts-träning och som sitter programmerad i min kropp känns snarast som en rätt tung ryggsäck att bära.

Mitt sätt att hantera det på har varit att ställa ifrån mig ryggsäcken och avstå nästintill helt med att jobba på de sätt jag gjort tidigare med mina hästar. Det har knappt blivit varken ridning eller arbete på långa tyglar, i rädsla för att hamna i gamla mönster och ytterligare förstärka dessa hos mig själv. Mest har det blivit arbete löst i frihetsdressyr och annat shejpande av olika nyttiga beteenden inför körning. Grejer jag lättare kunnat jobba med utan ryggsäcken och alla gamla vanemönster som sitter i kroppen.

Att jag vänt mig från ALL min kunskap illustrerades häromdagen av att en tränare frågade hur en föreslagen förändring i min kroppsposition i freeshejping av en rörelse stämde överens med min tidigare kunskap från tryck/eftergift… Ja, vad tror ni? Såklart den gjorde. Min kunskap om hur våra rörelsemönster och positioner påverkar andra varelser är ju något som inte ska kastas bort! Som om jag i det nya paradigmet har avsagt mig det gamla paradigmet helt, tagit avstånd. Som i rubriken till inlägget har jag kastat ut barnet med badvattnet. Men hur ska jag göra för att behålla barnet och bara bli av med det smutsiga vattnet?

Jag vill ju känna att jag kan ta en tur i skogen och gymnastisera hästarna både uppsuttet och från marken! Och jag vill kunna använda de delar av min kunskap som är användbar även med detta nya paradigm. Utan att falla i några gamla mönster av tryck/eftergift.

Det blir ju som att rida in min högt skolade häst på nytt… Och jag brottas med den lilla frustration detta skapar inom mig, som säger att jag ju har ett fungerande och relativt mjukt sätt att jobba med skolning etc. Ett förhållningssätt som sitter i min kropp och mina fingrar och som går på nästintill reflex. Ett arbetssätt min kropp känner sig trygg i.

Men, det är ett arbetssätt jag nu valt bort! Varför?

Vad ger det nya paradigmet mig som det gamla inte kunnat ge? Varför har jag valt att ge mig ut på okänd mark när den gamla var så trygg och bekväm?

Med belöningsbaserad träning i form av klickerträning kan jag nå helt nya dimensioner. Jag kan nå en helt annan kreativitet i umgänget med hästen och jag kan etiskt stå för det jag gör. Hästen kan utan rädsla för att göra fel och bli utsatt för obehag utforska sin omvärld och prova sig fram till hur den kan få utdelning. Den söker sig TILL något den vill ha, istället för att söka sig FRÅN något den inte vill ha (ett tryck, hur litet det än må vara). Det ger ett helt annat utrymme för lärande och frivillighet.

Såklart min tidigare kunskap kommer till nytta även i det nya paradigmet! För att hitta en tydlighet för hästen, utifrån dess sinnen och världsbild.

Här vill jag lägga lite tid på begreppet inlärd hjälplöshet som handlar om att en individ ger upp och går med på ”vad som helst”, då den vet att det inte går att fly undan. Den har försökt och misslyckats och lär sig att det bästa sättet att undvika obehag är att göra som en blir tillsagd. På så vis kan en häst (eller hund, eller människa) styras av en annan individ (i vårt fall en människa) med till synes väldigt små signaler och där det kan se väldigt ”harmoniskt” ut. Inlärd hjälplöshet pratas det ofta om när ett djur blir utsatt för ganska stort tryck eller obehag, t ex när (vild)hästar tämjs genom att drivas runt i en round pen (ingen chans att fly undan obehaget) tills de av trötthet ger upp och låter sig fångas. Har de gett upp tillräckligt mycket kan de sedan ”ridas in” på ett par dagar.

Men, och nu vet jag att jag provocerar lite, kan det inte vara så att ALL träning med tryck/eftergift handlar om inlärd hjälplöshet…? Hur ofta måste du i din träning ta i lite extra, göra ”hjälperna” större, trycka lite hårdare? Detta tills hästen ”ger upp” och sedan gör som vi vill med det lilla trycket och små hjälperna vi eftersträvar. Någon gång ibland behöver vi dock ta i lite extra, när hästen ”inte lyssnar”, och dessa gånger har tärt på mitt hjärta. Även om jag kunnat jobba väldigt mjukt med hästarna och haft en djup vänskap, har dessa gånger med ökat tryck legat som en begränsning för en ytterligare fördjupning av vänskapen. Vi har haft en ojämlik relation, jag och hästarna.

Så, av dessa anledningar har jag sedan några år valt att lära mig nåt nytt och utmana mig själv i att ställa om mitt förhållningssätt och byta paradigm. När jag står och försöker få min häst bort från det goda gräset vid kanten av vägen och vill få den att istället jobba med mig. Då har jag VALT att göra det med belöning och att göra arbetet så roligt att hästen tycker det är VÄRT att vara med mig, trots att jag vet att jag så enkelt bara kan lägga på ett tryck i grimman och ta med mig hästen dit jag tänkt att vi ska jobba. Det är här det avgörs, har jag bytt paradigm och jobbar inom detta, eller håller jag fortfarande kvar vid det gamla?

Och det är här mitt dilemma kommer. Vilka delar av det gamla paradigmet är användbara i det nya, OCH går ej i motsats till detta? Vilka av mina tidigare kunskaper kan jag bära med mig och ha nytta av i mitt nya förhållningssätt, och vilka motarbetar mig i detta nya sätt att umgås med mina hästar?

Denna reflektion har jag haft alltsedan jag började träna belöningsbaserat, men har blivit allt starkare och påtagligare ju djupare ner i brunnen jag kommer…

Hur djupt ner i brunnen har du kommit, och vad kan vi lära oss av varandra i det här?

SONY DSC

SONY DSC